Operation dag

Klockan är 5 på morgonen och dörren öppnas till mitt sjukhusrum. Två kvinnliga sjuksköterskor kommer in och hälsar mig välkommen med ”God morgon, Andrew, vi är här för att ta några blodprover före operationen och se till att du är frisk”.

De är båda glada, leende och behandlar mig mycket försiktigt. Några blodprover tas från min arm och min puls registreras med en elektronisk maskin. Vi småpratar lite vänligt och allt utförs smidigt och professionellt så att jag känner mig avslappnad.

Jag känner mig utmattad efter så få timmars sömn, inte på grund av stress eller oro inför operationen, utan för att jag inte lyckats få sängen i rätt vinkel för att kunna sova ordentligt kvällen innan. Sjuksköterskan förklarar för mig som en idiot vad jag gjorde för fel, och jag försöker få fram ett skratt i min utmattade sinnesstämning.

10 minuter senare lämnar de rummet och säger att någon kommer tillbaka för att hämta mig om några timmar. Jag försöker somna om, men spänningen är för stor. Allt detta är mycket verkligt och det händer snart.

Operationstiden är planerad till kl. 9.30 samma morgon och jag är psykologiskt redo för operation. Jag känner mig faktiskt förväntansfull eftersom jag aldrig har legat på ett operationsbord förut – är jag psykiskt sjuk?

Jag vet att operationen kommer att utföras med titthålskirurgi och ser fram emot att se vilka elektroniska apparater och vilken teknik de har där inne samt att träffa kirurgerna och personalen.

Omkring kl. 08.30 möts jag av narkosläkaren. Hon ger mig några tabletter och vid det här laget tänker jag på att jag snart kommer att bli medvetslös. Men enligt henne är det för att jag ska känna mig mer avslappnad och för att göra övergången till de tyngre drogerna lättare.

Snart försvinner hon och mitt nästa besök blir en av sjukhusets bärare som kommer att rulla hela min säng genom sjukhuskorridorerna.

På väg till operationssalen

Det här sjukhuset är ”massivt”. Det finns till och med kartor på väggarna som guidar dig genom korridorerna och våningsplanen till olika delar av byggnaden.

Portören kommer in i mitt rum, presenterar sig och ber mig slappna av i sängen medan han öppnar dörrarna och börjar flytta min säng ut från avdelningen och in i sjukhuskorridorerna. Efter cirka 10 minuter når vi vår destination och han lämnar min säng parkerad utanför operationssalen.

Inte ens nu är jag nervös, jag vill bara gå in och få det gjort. Detta har planerats i 12 månader!

Snart kommer den vänliga narkosläkaren igen och säger att vi ska få träffa teamet. Nu kliver jag ur sängen och följer med henne in i operationssalen där hon hälsas välkommen av all personal – det är som en feststämning och på typiskt svenskt vis tar alla sin tur att presentera sig. Det är nästan som om vi skulle ha en informell middagsbjudning.

Jag omringas av cirka 5 kvinnor och leds till operationsbordet.

Ovanpå bordet ligger en genomskinlig uppblåst plastmadrass som fladdrar som en drake. Den tas bort och jag tar dess plats, sedan läggs den över mig. Det känns varmt och mysigt och jag är inte riktigt säker på vad det är eller varför det finns där, men det får mig att känna mig avslappnad.

3 sköterskor står nu runt mig, 1 uppe vid mitt huvud och 2 nära mina ben. De anstränger sig särskilt för att få min kropp i rätt läge på operationssängen och trycker och drar försiktigt i mig tills de är nöjda.

Tydligen krävs en bra position där min kropp är rak och inte ligger och skelar för att operationen ska kunna genomföras. Vid det här laget känner jag mig lite dåsig, tabletterna måste ha börjat verka nu och jag känner mig extremt avslappnad och varm.

Narkosläkaren sätter en mask över min näsa och mun och säger åt mig att tänka på behagliga platser och lyckliga stunder att tänka på. Jag gissar att knockouten kommer snart och hon räknar nu sakta ner från 10. Den sista siffran jag minns var 4 och sedan var jag vaken – Har de börjat?