Lördagskvällen var finalkvällen på Karolinska sjukhuset. Jag kunde inte uttrycka tillräckligt med lättnad, och det kunde inte Ulrica heller. Hon bodde på ett litet hotell tvärs över gatan från sjukhuset och lämnade mitt rum kl. 21.00 på kvällen.
När söndagsmorgonen grydde greps jag av ångest inför den resa som väntade. I vanliga fall skulle jag inte bry mig om sådant, men med tanke på mitt försvagade tillstånd oroade jag mig för risken att svimma eller få svårt att gå långa sträckor, särskilt på flygplatsen.
Taxin körde oss till terminal 5 på Arlanda flygplats, där vi genast sökte hjälp för att få tag på en rullstol, vilket vi hade avtalat med flygbolaget innan vi lämnade sjukhuset. Två personer kom snabbt för att hjälpa oss och guidade mig förbi de långa köerna och bagagekontrollerna. Jag behövde bara resa mig ur rullstolen en gång för att passera genom säkerhetskontrollen på flygplatsen.
När jag kom fram till rätt gate såg ledsagaren som körde min rullstol till att jag kom ombord på planet först. Processen gick mycket smidigare än väntat och snart lyfte vårt flyg mot Luleå, min hemstad.
I samma ögonblick som jag gick över tröskeln till min lägenhet sköljde en våg av lättnad över mig. Det innebar en viktig psykologisk milstolpe som markerade den verkliga början på min återhämtningsresa.
Jag välkomnades av Philippa och Oliver – min dotter och son, de gav mig en stor kram och jag blev lite känslosam och kramade om dem hårt.
Lämna ett svar